Stockholms åkare är registrerade i medeltida stadsräkenskaper och tänkeböcker

Åkarna omtalas på 1430-talet som medverkande vid byggnadsarbeten i stadens regi.
Åkarna har skyldigheter att utföra körarbeten åt staden.


1430-tal: de kör vatten till en "skolastuva", förmodligen för murningsarbete.
1440-tal: de forslar sten till stenläggning framför södra porten, timmer till norra porten och stockar till norra bron.
1460: de får 2 mark för att köra sand till tornet vid fiskestrand.
1463: de får 12 mark för köra sten och sand.
1467: 7 mark för timmer, bräder och sten till stadens behov.
Ibland utskänks en tunna öl som ersättning eller dusör.
1467 och 1468 utförs två stora arbeten med södra porten och en yttersta port i norra stadsmuren vid Helgeandsholmen. De forslar sten, sand, spik, balkar, ekstockar, bräder och regel. För längre transporter föredrar man färd på vatten, åkare skjutsar material från båtar till slutgiltig destination.

Åkarna gör rent i stadens förrådshus för livsmedel från träck, de kör ved och gör rent torg. Om vintern är de skyldiga att med stake och klubba hugga upp vakar och finnas i beredskap mot eldsvådor. Staden beviljar förmåner mot att bärare och åkare åtar sig obehagliga uppgifter, t ex den allmänna renhållningen, bl a i Kornhamn på Mälarsidan och "kogga hafn" på Saltsjösidan. En åkare skall ha en vagn och en dräng, möjligen flera vagnar. Åldermannen fördelar körslor efter turlista. Varje fredag skall ett antal åkare föra bort orenlighet i täckta vagnar. Fasta priser gäller för olika sysslor.

  

Åldermans- och bisittartecken förgyllt silver för åldermännen och silver för bisittarna, bars på kedja om halsen.

Stockholm stod under mitten av 1400-talet under en sällan avbruten belägring från norr och söder. Partifärger växlade men befästningar var ett oomstritt gemensamt intresse. Även vid utrustning av skepp finns åkare med i olika ärenden. Unionskung Kristian besöker då och då, sjövägen, sitt huvudfäste Stockholm. Detta för antagligen med sig att åkarskråna långt fram i tiden kommer att ha likartade regler och instruktioner som Köpenhamn. När Sten Sture blir herre i Stockholm får åkarna 1472 ersättning för att de sätter upp två "byssor", så även 1501.

Bärare och dragare är åkarnas främsta konkurrenter, vindragare, järnbärare, koppardragare etc. Staden var trång och bärarna tycks ha stark ställning under medeltiden. Dragarnas skråordning stadsfästs 1501 eller 1502, och de får monopol på en del av lossningsarbetet i hamnarna. På "bron" (Skeppsbron) får åkarna inte köra. Totalt körförbud råder i stadens regler ända fram till 1600-talet.
Men "bron" ansågs också vara för svag och trång för hästar och fordon. Räkenskaper berättar även att dragarna och åkarna samarbetar.

Åkarna tar Södermalm i anspråk som vistelseort

Stall fick inte utan särskilt tillstånd uppföras intill stadsmuren.
1459 stadgas böter för åkare som inte har sin kärra stående utanför egen dörr. Hästar och fordon var inte välsedda i den trånga fästningsstaden Stockholm. Bestämmelser utfärdas om att stall skall läggas på Södermalm, men på 1460-talet fick inte Södermalm bebyggas alls med tanke på att fiender kunde få fotfäste i befintliga byggnader. 11 mark böter och huset "kastades kull" inom14 dagar säger förbudet. Kung Kristian förbjuder alla att bosätta sig på malmen, utom åkarna mot 11 marks bot. Detta ger åkarna försteg mot att ta södra malmen i besittning. 1504 säger fogden att åkarna skall hålla till på malmen, ingalunda i staden. Vid Gustav Vasas intåg i Stockholm 1521 låg Södermalm "utan liv".

Åkarna får större rörelsefrihet och betesmark till djuren (hästar, oxar).
1494 köper Olof åkare tomt "belägen uppå västra sidan om allmänningsvägen (Götgatan), som löper från yttra södra port och opp till korset och kapellet".
1495 omtalas att en Per åkare med vuxna barn bor på en tomt på Södermalm ("västan för gatan som löper rätt norr och söder nordan för bron"). De flesta tycks dock ha dragit bort från malmen.
1504 brinner gården upp för Nils åkare i S:t Laurens gränd på södra sidan.
1514 avrättas en åkardräng, Staffan Olofsson född i Tavastland, för att han på Södermalm har slagit ihjäl en annan åkardräng.
1520 mottar Ragvald åkare betalning av staden på övriga åkares vägnar. Samarbete förekommer alltså mellan åkarna.
1544 omtalas troligen samme Ragvald som god man för Anders Jonsson, som avger "borgared" i åkarämbetet.
1545 gör Ragvald testamente i löst och fast.
1576 omtalas en gård på Södermalm som skall ha tillhört Ragvald åkare. Ragvald omtalas som en stabil man, möjligen den främste bland åkarna.

Repslagarna krävde utrymme och följde åkarna till Södermalm, så även "eldfarliga" krukmakare.

Borgarnas gamla betesallmänning på Södermalm togs i bruk för åkarnas vinterbehov av hö. 1576 blir en dräng illa slagen av Sigfrid åkare för att han brutit ner en gärdesgård och släppt ut boskapen på ängen som åkaren hyrde av Danviks hospital för höskörd.

Från mitten av 1600-talet delas åkarna upp i två kategorier. Stadsåkarna bodde fortfarande på Södermalm och hade de lukrativa körslorna i staden (Gamla stan). De var endast 10 stycken. De så kallade "Malmåkarna" på Södermalm var fattigare och körde på malmen. Antalet drängar utgjorde största skillnaden.

Skråväsen

När skråna differentierar i mästare, gesäll och lärpojkar motsvaras det hos åkarna av husbönder, drängar och pojkar. Först 1573 omtalas en ålderman för åkarna i stadens tänkeböcker.
På Valborgsmäss gratifierar staden åkarna med en tunna öl. Den som vill vinna inträde i ämbetet skall bestå en festmåltid med fyra fat salt mat, två färska rätter, smör, ost och bröd och tre tunnor öl. Drängarna har alltså dyrköpta möjligheter att bli sina egna

En allmän stadga om köphandeln 1546 föreskriver att vissa näringar skall förbehållas städernas borgerskap. Politiken var sådan att arbetsfördelning och prissättning och kvalitet skulle övervakas. Alla hantverksalster finns prisangivna i en ämbetsbok för Stockholm. Gustav Vasa intresserade sig särskilt för ämbetena. Åkarlön blev satt till: "Item för ett lass malt han förer på malmen eller till quarnen 1/2 öre. Item för ett lass innan portarna 6 penningar." Under Gustav Vasas söners tid var myntet ostadigt och Johan III (dyrtid) utfärdade omräkning av alla hantverksprestationer. "För ett lass till väderquarnen 18 penningar. För ett lass innan ifrå broen östantill och upp till staden 12 penningar. För ett lass sand och ler 1 öre 18 penningar.">

1576 händer följande: "Samma dag anklagade Nils Hansson, stadens borgmästare, åkarnas ålderman, uti så måtto att han kom myteri åstad emellen åkarna, så att de ingen häst hade i dag på torget och inte ville köra för någon. Och blev därför befallt i rätten, att förstnämnde, Anders Åkare, skulle sättas i stadens fängelse." Kornhamnstorg syns ha haft fast station dit allmänheten kunde vända sig för att få körslor uträttade.

Under stormaktstiden inträffar påtagliga intressemotsättningar mellan yrkesutövare och konsumenter. Skråväsendet var statsmaktens enda möjlighet att kontrollera näringslivet, och de gjorde det med lagstiftning. Skråna svarade med att begränsa antalet mästare till bestämt antal och sätta inträdesfordringar så högt att antalet mästare hölls nere. 1621 utfärdar Gustav II Adolf (i lägret vid Älvsnabben innan avresan till trettioåriga kriget) en ny instruktion. Starka ämbeten skulle skaffa sig gillehus som fast punkt. Val av åldermän och bisittare skulle godkännas av konung och stad gemensamt. Utskänkning av öl och brännvin skulle skaffa åldermän och bisittare en viss inkomst och medel för gemensamma utgifter. Så kallade "bönhasar" skulle förföljas Detta gällde inte de yrkesmän som anställts av adeln för enskilt bruk. Änkor som mist sina män fick driva yrket i tre år. 1669 försvinner den regeln och en mästaränka kan behålla yrket så länge hon vill.

I en instruktion 1636 upptas gruppen rotgjutare, kanngjutare, grytgjutare, krukmakare, kordevansmakare, sämskmakare, ölkrögare, sadelmakare och köttmånglare och åkare

Inte förrän 1669 utfärdas en systematisk skråförordning. Lärpojkar skulle lära yrket i 3-5 år, därefter kunde de antagas som gesäller som måste arbeta i minst tre år för att bli mästare. Det var fortfarande vanligt med vandrande gesäller. En mästare kunde lätt missbruka sin rätt att hindra lärpojkar och gesäller att avancera, eller ställa omkostnaderna så att det inte blev möjligt att avancera. Skråämbetena gjorde allt för att slippa intrång i sina "rättigheter". De begränsades till ett fåtal familjers exklusiva tillhörighet. Klas Fleming yttrade i rådet 1640 i samband med sämsk-makarnas beroende av ett "kejserligt privilegium", att man kunde i Sverige komma upp sig och bli konung men inte sämskmakare. Bryggaråldermannen Ahlsted yttrade 1675: eftersom myndigheterna inte effektivt bevakade ämbetets rättigheter, hade man ingen anledning att respektera deras lagstiftning. Han avsåg kampen mot bönhasarna, men man kommer aldrig att komma tillrätta med yrkesmän som stod utanför organisationen. 1720 års allmänna skråförordning visar att släktmeriter fortfarande väger tungt vid inträde. Också om regleringar och instruktioner så småningom lättade, så höll sig åkarnas antal konstant. År 1846 och 1864 upplöses gamla traditioner i fri näringslagstiftning. Också den framväxande industrialismen förändrar gamla driftsformer, men konkurrensbegränsning fortsätter fram till våra dagar i form av karteller och truster.

Uppgifter är tagna ur:

Stockholms Åkare genom Tiderna (1953)
Eivor Samuelsson på uppdrag av Direktör Ernst Nilsson
 

Stockholm 1953.