Bilden tagen ur Harald Schiller, I kalesch genom Sverige.

HUR FÄRDADES MAN OCH BODDE PÅ RESA LÄNGS GöTA LANDSVäG?

Folk traskade förstås. Man red. Man åkte i schäs (två hjul med pall för kusk). Finåkte gjorde man med kalesch (fyra hjul med två mot varandra vända säten och sufflett bak). Men det fanns också täckta fyrahjulsvagnar med kusk fram och kanske pager baktill.

Att resa på svenska vägar har dokumenterats av främmande resenärer. Påvarna hade sändebud som hämtade insamlat tionde. Sverige var ett vilt och avlägset land. 1328 lämnade två sändebud Uppsala och råddes av biskopen att ej ta pengar med, ty rövare hade lagt försåt på flera ställen på vägen.


Krogen Långpannan

Uppgifter är tagna ur:

Åke Fabian Holm (1998) En historisk vandring på Göta Landsväg över Årstafältet 
Årsta Stadsdelsförvaltning.


Februari-mars 1586  Samuel Kriechels besök under Johan III:s tid. "Turist" från Ulm i södra Tyskland.

Under medeltiden varnas för rövare på vägarna. På 1500-talet är det primitiviteten man klagar över. Sverige är kallt, rått, ringa bebyggt, bergigt och klippigt och mycket skogbeväxt. Vintertid gick vägarna mest över sjöar. Landet är svårt att resa i och få nöjen finns, vilket får Kiechel att avkorta sin vistelse. Den som reser i Sverige och vill äta eller dricka tar in hos fogden eller prästen; oavsett de har gästgiveri eller ej, så utestänger de ej gärna en "ärlig" gäst. Vägarna i Småland tycks någorlunda farbara.

Februari, möjligen i Helsingborgstrakten: Resenärerna reser i två slädar. På natten ligger de över hos en bonde hos vilken de får magert härbärge, "litet att äta och dåligt vatten". De sover på golvet tillsammans med "männen" med hustru och barn samt hundar, kattor, ungboskap som lamm, kalvar, getter och duvor och unga grisar, som luktar starkt och slickar en ansiktet, "så att för elak smak och stank man förr blir mätt för en ringa penning än av den bästa måtid". Stockholm är rätt lantligt. Inga hemlighus finns. Skeppen låg infrusna. Inga ordentliga härbärgen finns utan man måste inackordera sig hos någon borgare där man för en riksdaler i veckan får god kost, dryck och husrum. Detta finner Kriechel är billigt.

"Vi tog in hos kyrkoherden" /Ulfsbäck, Småland/, som visar all vänlighet och bjuder gästerna mat, dryck och bädd enligt förmåga samt eget rum, så att de kan torka sina saker. Ved sparas ej, det finns i överflöd. Prästerna är vanligen lärda, så Kriechel kan med möda bruka sitt latin. "Vill någon vara välkommen i dessa trakter, så skall han förära husmödrarna muskot, nejlikor, kanelbark, ingefära och dylikt samt barnen mässingsringar, speglar, knivar eller andra leksaker" ..

I Jönköping tar man in hos borgmästaren på en fastlagssöndag och det kokades kött, skinkor, svinhuvuden, rökt kött, tungor, fläsk, som dagligen ställs fram på bordet upp i till sex veckor.

Sällskapet reser vidare och den lilla modiga och pigga hästen som blir efter, ilar med sådan fart att släden stöter mot en sten och Kriechel faller ur. Detta sker i Jönköpingstrakten, men kommen till Linköping sker samma sak igen och släden slås sönder.

Kiechel finner det besynnerligt att se hur man skjutsar kvinnor om vintern. Slädarna är gjorda så att kvinnorna ligger helt och hållet täckta med undantag för ansiktet. Slädarna är överdragna med tillbundna fällar, så att de åkande ligger som barn i vaggan med även händerna inlindande så att de blir hjälplösa om släden stjälper. Somliga har ett litet glasfönster för att skydda sig mot kylan.

I Sörmland reser man vilse och kommer till en usel koja och en fattig bonde som motvilligt tar emot dem. Stallet är så litet att den ena hästen inte kommer in i det utan får stå på gården över natten. Inte ens för pengar kan man få mat och dryck av bonden.

I Sörmland trampar hästen ner sig i vatten till buken och vatten strömmar in i släden. Man får vända och fara runt sjön i stället. I Söderköping brister isen under hästen så den sjunker ner till bröstet och släden och Kiechel efter. De får blöta springa till fots resten av vägen, cirka en mil.


1622-1624 Peder Galt i Sverige. — Dansk (skåning) ackrediterad diplomat i Sverige.

Resan (början av januari) gick ytterligt sakta från Enköping, vägarna var svårfarbara, snön låg manshög, isarna ofarbara. I Stockholm råder allmän osäkerhet på gatorna mitt på ljusan dag. Bostadsförhållandena är odrägliga, det är kallt om vintern och det regnar in. Vinkällare och krog finns i varje hus där man hyr ut rum. Hygien var obefintlig, staden var smutsig, gatorna stank, exkrementer kastades ut överallt. Militärer skulle skeppas till Livland. De samlades på Södermalm. Bland dem fanns skottar, fransmän och engelsmän. Utskrivningar av bönder vållar oro. Vägarna till Hällekis var svåra, hårda och glatta som flinta och glas. Drängen välter med en vagn och ett skrin försvinner i nattens mörker.

I maj 1623 skriver Galt att han flytt från det pestsmittade Stockholm på fina vänners inrådan. Tendensen i de högre klasserna ansåg Galt var att söka få bönderna livegna som i Livland.


1634-1635 Charles Ogiers besök. — Reser som sekreterare åt fransk diplomat utsänd av Richelieu, som uppmuntrar svenskarnas fortsatta krig i Tyskland. Sveriges drottning är 8 år gammal. Svenskarna är "kättare".

Sällskapet anländer till Kalmar 18 november. Ogier finner brödet hårt och illasmakande. Det är tillsatt med vört och fänkål. Avsikten var att ta sig till Stockholm med båt från Kalmar, men efter fyra dagars storm återvände man till Kalmar för att rida till huvudstaden. Sjuk och utfrysen fick Ogier "njuta en måltid och en slummer i själva "Mohammeds paradis". Vi åt kvällsvard och sov i ett mycket varmt rum, där ingenting kunde störa min djupa sömn, varken värden och hans hustru, drängar, pigor, ett barn i vaggan som gnällde och skrek hela natten och fyra knektar, som ömsom drack öl och rökte tobak ända till morgonen."

På den vidare färden med 200 hästar åtföljs de av bonddrängar och bondflickor, som håller jämna steg med sällskapet hur fort de än red. Dessa var bekvämt och väl klädda i svart ull, färgen på de svenska fåren. På fötterna har de läderkängor, på huvudet nattmössor och på händerna ullvantar.

De omätliga skogarna bidrar till att motstå kylan. Byarna ligger spridda med små tegar som brukas som svedjeland. Utanför Kalmar möter Ogier ett bedrövligt land fullt med stenar och snår. Man tar in hos präster. Väggarna består av långa furustockar, taken är täckta av grästorv. Inne i huset strålar väggar och tak av brokiga målningar. Vid måltiderna serveras feta gäss. I Linköping sitter en flicka i stock utanför kyrkporten för att hon syndat mot sjätte budet. Det hedrar Ogier att han finner detta stötande. I Norrköping träffar Ogier på valloner och flamländare som talar franska (kanske denna hemsidas konstruktörs förfäder: gruvmästare och kolare i Tunaberg och Nävekvarn?)

I Stockholm inkvarteras sällskapet i privata hem. På väg mot Bergslagen för att bese gruvor råkar Ogier ut för att bli skild från sina reskamrater. I en prästgård besvarar man inte Ogiers knackanden och tillrop, man kör vidare i den snöiga natten. Släden välter. Med den finske körsvennen kan Ogier bara meddela sig med teckenspråk. Man måste återvända till prästgården för att slippa övernatta bland björnar och vargar. Efter att ha avvisats tre gånger, och mycket bultande och ropande, öppnar prästfamiljen till sist och släpper in honom. Här konverseras på latin och natten slutar med god förplägnad och god sömn.

Dessvärre tog det svenska äventyret knäcken på Ogiers hälsa och han dog i ett kartusiankloster 1654.


November - april 1653-54  Bulstrode Whitelockes besök. Reser som ambassadör för Oliver Cromwell som försöker komma ur Englands isolering och söker stöd i Sverige.

Whitelock känner sig tvungen att åta sig uppdraget som ambassadör för att inte kompromettera sig i Cromwells ögon. Det anses som "ett ofantligt besvär" att resa i det nordliga landet. Ambassadören anländer till Göteborg med sex fartyg, stor svit på 100 personer, ståtliga vagnar och hästar. Ytterligare 100 dragdjur som hästar, kor och oxar, samt även vagnar måste rekvireras. Ideliga missförstånd och småkontroverser förekommer. Latin och franska och talas. De svenska hästarna är små, utstyrseln är tarvlig med oöverklädda träsadlar, tyglar av hampa, vidjor till stigbyglar och gumsehorn till betsel. Whitelock rider sin bästa häst med rikt utstyrd sadel och pistoler. Ambassadörens privata vagn var för 8 personer och drogs av 6 hästar. Den var rikt förgylld, beklädningen blå sammet med fransar av silke i silver och blått. Den engelska statsvagnen var förgylld, klädd med karmosinfärgad sammet och rikligen broderad med silke och drogs av 6 svarta engelska hästar. Vagnen var försedd med ett skyddande överdrag. Man upplever usla kvarter och än sämre mat. Whitelock fick äta självdöda kor, däremot lovprisar han en middag på järpe. Folket var ärligt, tjyveri sällsynt. Först i Uppland på slottet Salnecke blir Whitelock entusiastisk, trots kyliga stengolv. Drottning Kristinas utsända vagn är klädd i grön sammet och dragen av sex vita hästar med förgyllda selbeslag. Tjugo av drottningens tjänare gick före vagnen. Drottningens statsvagn gick sist. Rädd för svenskarnas myckna supande vägrar Whitelock att dricka alkohol, vilket tar tid innan det accepteras och respekteras. Det dröjer till april tills ett vänskaps- och handelstraktat kan slutas. Whitelock kan återvända till England något irriterad över att besöket i Sverige tagit lång tid.

Uppgifter är tagna ur:

Bengt Hildebrand (1962) Främlingar ser på Sverige, Reseberättelser från 400 år. 
Bonniers, Stockholm.


               

.. tillbaka till Brännkyrka ..